Vinnare i novelltävlingen Skriv ögonblick till liv

Et stort tack till alla som skickat in bidrag och för att ni så generöst delat med er av härliga, spännande, livsomvälvande och magiska ögonblick! Många är ni som berört oss genom era berättelser och det har varit svårt att utse en vinnare. Vi har läst, njutit, skrattat, nickat instämmande och torkat en och annan tår. Till slut kunde vi dock enas om följande vinnare, se nedan. Alla tre bidragen finns att läsa längre ner i inlägget i sin helhet.

Samtidigt som vi gratulerar vinnarna vill vi passa på att önska er alla ett riktigt gott nytt år med många spännande härliga ögonblick!
Karin, uppfylld.se
Ann, skrivhalsan.se
Eva, vattumannen.se

Våra vinnare:
1:a pris:
Sofia Johnsson med berättelsen Behandlingshemmet

Juryns motivering
En stark berättelse som berör, skriven med äkthet och enkelhet. Det speciella ögonblicket, och den bästa dagen i livet, kan vara att få plats på ett behandlingshem och bli sedd med goda ögon. Grattis till 1:a-priset, Sofia!”

Vinst:
Boken Skrivhjärtat och skrivarverktyget Författarkortleken av Ann Westermark, med skrivbok och vacker påse i 100% siden (till författarkort och timer), (värde: 700:-).
Kalendern Leva livet 2014 av Karin Eriksson, (värde: 179:-).

2:a pris:
Angelika Rolandsdotters berättelse om Höken.

Juryns motivering
En vacker skildring av hur en sparvhökshane förirrat sig mitt i vägbanan. Din berättelse stack ut och vi kunde inte glömma den. Grattis till 2:a-priset!

Vinst:
Kalendern Leva livet 2014 av Karin Eriksson, (värde: 179:-).

3:e pris:
Clair-Ann Stigsdotters berättelse om Vissångerskan på terassen

Juryns motivering
En annorlunda berättelse om ett ögonblick som förändrar världen, och inte kan förklaras annat än med hjärtats intelligens. Förunderligt och hoppfullt. Grattis till 3:e-priset!

Vinst:
Kalendern Leva livet 2014 av Karin Eriksson, (värde: 179:-).

Här kan du läsa de vinnande bidragen!

1:a pris:
Behandlingshemmet
av Sofia Johnsson

De senaste åren i mitt liv har varit både med och motgångar. När jag var 14 år blev det bestämt att jag skulle få flytta till ett behandlingshem. Det var stort för mig. Jag bodde på Öland och hade aldrig tidigare ens sovit på andra sidan bron. Det kändes nytt och det var skrämmande. Anledningen till att jag var tvungen att flytta var för att jag inte kunde styra över mig själv eller det jag gjorde. Jag hade ett fruktansvärt temperament och mådde inte alls bra. Ett år tidigare, alltså när jag var 13 år så fick jag beskedet om att jag har Asperger syndrom. Det förklarar en hel del. Som när min mamma och jag fick åka akut in till barn och ungdoms psykiatrin och väl framme där så gick det inte att få kontakt med mig. Jag var så fokuserad på att kladda på min hand med mascara att det inte gick att nå fram till mig. Jag minns inte ens den kvällen, men min mamma gör. Jag flyttade till behandlingshemmet den tredje februari 2011, 17 dagar innan jag skulle fylla 15. Jag hade aldrig tyckt om att sova hem ifrån och skulle inte göra det nu heller. De första dagarna låg jag mestadels i mitt rum och skrek för att jag var så ledsen. När jag bott där en tid fick jag besked om att jag inte bara hade Asperger syndrom, utan också ADHD. Det var en stor lättnad för mig att få höra dem orden ur min läkares mun. ”Du har ADHD, det kan jag säga här och nu”.  Jag blev så glad på något vis. Nu kunde jag äntligen börja jobba med mig själv eftersom att nu vet jag orsaken till alla mina vansinnesutbrott. Mitt liv sedan dess har gått upp och ner, men jag slutar aldrig att utvecklas. Ibland mår jag bra och ibland mår jag mindre bra. Jag tror dock aldrig att jag kommer hamna så långt ner på botten igen. Om mindre än två månader så har jag bott på behandlingshem i tre år. Under den här tiden har jag fått lära mig att hantera mig själv & min problematik. Jag har fått lära mig att kontrollera mina känslor. Jag är ännu inte färdig här, men det jag vill få fram är att jag är så oerhört tacksam för att ha fått den här chansen och hjälpen till att må bra. I början var det jobbigt att se vilken möjlighet jag har fått till att förändra mitt liv och börja må bra. Idag kan jag se det. Den tredje februari 2011 kan jag nu ärligt säga var den bästa dagen i mitt liv. Det var mitt viktigaste ögonblick i livet och det kommer alltid att finnas med mig.

2:a pris
Höken
av Angelika Rolandsdotter

Högt på himlen svävar en hök, buren av vindarna. Den har hört min önskan.

Så här är jag nu, som du önskade. Du kallade och jag kom.

Bara det yttersta av vingpennorna vrids i en nästan omärklig rörelse. Rovfågeln följer bilen, lägger sig precis över. På båda sidor om vägen breder öppna fält ut sig. Det är vårvinter. Ännu är allt grått, men dagarna blir längre. Solen väcker det slumrande till liv med sina strålar. Allting väntar på en tid som ännu inte kommit.

Jag följer höken med blicken. Så den klarade vintern ändå. Många ungfåglar gör inte det. Det är ont om byte och lediga revir och vintern har varit lång och snörik.

Mina tankar går tillbaka i tiden. Samma plats: trakten kring Linghem i Östergötland. Det är höst. Löven uppvisar hela färgskalan från gult till rött. När jag kör mot motorvägen har jag solen i ögonen. En bit framför mig får jag syn på något mitt i körbanan. Jag kan inte se vad det är. Det rör sig. Flaxar omkring, ser jag när jag kommer närmare. Synintrycket är svårt att tolka, men instinktivt styr jag ut på vägrenen och stannar. Det är en stor fågel. Den vacklar hjälplöst omkring mellan körfälten. Flera bilar väjer undan, en lastbil signalerar. Ingen saktar ens in.

Varför flyger inte fågeln?

Sekunderna går. Jag blir på det klara med att den inte kan det. Den måste vara skadad. En svart bil gör en hisnande undanmanöver och är en hårsmån ifrån att köra på rovfågeln. Jag vet att jag måste få tag i den och få bort den från vägen innan den blir påkörd. Varje sekund är dyrbar. Med några snabba steg korsar jag körbanan. Fågeln vinglar omkring på mittlinjen. Den tittar upp när jag kommer, tjattrar skrämt och förvirrat.

Det är en hök, ser jag nu. Vi betraktar varandra. Så böjer jag mig ner och lyfter upp den. Den gör inte minsta motstånd, lämnar bara över situationen till mig. Bilarna kör i sicksack omkring oss, en del livsfarligt nära utan att sakta in. Budskapet är glasklart: vi har inte på vägen att göra, höken och jag. Jag bär den i händerna och lyckas ta mig tillbaka till bilen. Den väger nästan ingenting. Fjäderdräkten är len och skimrande  brunröd. Den känns som en tjock täckjacka som är minst fem nummer för stor. Det är en juvenil sparvhökshane som ännu inte är utfärgad. En ungfågel som ska börja klara sig själv i livet.

Så blir vi stående vid bilen. Det är som om ingen av oss vet vad som ska hända härnäst. Långt senare kommer jag att tänka på den gula näbben och klorna som är vassa som kirurginstrument. Jag hade inte ens handskar på mig.

Vad ska jag ta mig till? Jag inser att jag inte kan ha en rovfågel lös i bilen och köra till en veterinär. Kanske kan jag ringa till Viltjouren, men för att ta fram mobiltelefonen och slå numret måste jag släppa höken.

Då – som ett svar på mina tankar – känner jag något. Embryot till en rörelse; kanske är det bara tanken jag förnimmer. Det är höken som fattar beslutet åt oss. Jag ger honom fart och han lyfter, flyger på snabba vingar bort mot skogen.

Ett halvår senare ber jag att få möta höken igen. Den mörka silhuetten dyker upp ovanför mig.

Du kallade på mig. Jag är här nu.

I flera kilometer flyger den ovanför bilen, för att sedan stiga med uppvindarna och försvinna långt ut i fjärran där havet ligger.

3:e pris
Vissångerskan på terassen
av Claire-Ann Stigsdotter

Tänkte berätta om en sak som hände mig en gång när jag var ute och sjöng.  Jag jobbar som medium och som vis-sångerska.

Vad jag kommer ihåg så satt jag och sjöng på en terrass till en restaurang. Det var en varm sommarkväll och det var ganska många som kommit för att ta en bit mat eller en öl. Jag sitter och sjunger en sång och jag tror det var ”Bridge over troubled water”. När jag sitter där och sjunger  så kommer det nya kunder. En av dem, en äldre man, ställer sig och stirrar på mig. Jag såg att han tittade, men tänkte inte så mycket på det. Kanske lyssnade han på sången, tänkte jag.

Efter en stund var det dags för paus och jag ställer ner gitarren för att gå in en stund och ta en fika. När jag kommer in är den äldre mannen där och han kommer fram till mig, griper tag i min arm och säger: – “Vem är du”?
Jag stirrar oförstående på honom och frågar vad han menar. Då berättar han;
-“När jag kom hit så såg jag dig sitta och sjunga. Runt dig var ett stort grönt sken. Det var som ett grönt moln. Och runt dig, i kanten av skenet, cirklade min avlidna hustrus ansikte. Efter en stund så tog hennes ansikte plats i ditt och sedan var hon borta”.
Jag står där och tycker det är underbart!
-” Jaha, sa jag. Ja, det kanske beror på att jag arbetar som medium. Jag “pratar” alltså med de döda. Men att de använder mig när jag sjunger också, det visste jag inte!”

Han berättade att han hustru avlidit en vecka tidigare och att han varit förtvivlad! Hans frus barn (från ett tidigare äktenskap) hade inte tillåtit honom att vara med på begravningen! De tyckte alltså inte alls om honom. Han berättade att frun och han varit ihop i ungdomen, men sedan hade saker kommit i vägen och de hade gått skilda vägar för att på var sitt håll gifta sig. Ingen av dem var speciellt lyckliga och de skilde sig båda två. Så träffades de igen och kärleken mellan dem fanns fortfarande kvar. Så de gifte sig direkt och levde sedan lyckliga tills hon dog. Men hennes barn hade alltså aldrig accepterat honom.

Jag sa: -” Vad underbart att hon visade sig för dig på det här sättet! Då vet du att det inte spelade någon roll att du “missade” begravningen. Hon är hos dig och hon ville visa att hon älskar dig. Så bry dig inte om något annat. Bara var glad och tänk på att hon fortfarande är hos dig.”

Resten av kvällen var farbrorn så GLAD och när kvällen var slut kom han fram och tackade mig. Jag sa att det inte var mig han skulle tacka, utan frun. Tänk så uppfinningsrikt av henne att få honom att gå dit den där kvällen, där jag satt, (med rätt “energi-sammansättning”) och använda mig som en slags kommunikations-apparat. Jag var VÄLDIGT IMPONERAD måste jag säga. Så man får vara med om nya saker hela tiden och det är så stimulerande och kul. Tänk var skapelsen är fantastisk!

Att jag sjöng just den sången också var ju ett budskap i sig!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *